Hur barn lär och lekens allvar

Ibland blir det tydligt att det jag försökt förmedla inte är det som barnen tar till sig. När lär de egentligen och hur kan man fråga sig?  Det är en viktig fråga för David Dideau i boken What IF all you knew about education was wrong? Här ifrågasätter han undervisning som får barnen att låtsa/härma att de lär sig och försöker sätta fingret på hur djup kunskap kommer till stånd. Och liksom James Nottingham och hans ideer kring ”The learning pit” så handlar det om en dynamik mellan utmaningar och övning. Kanske med betoning på utmaningar då. Det får inte gå för enkelt. Friktion är bra för långtidsminnet menar Dideau. Och att återkomma till samma ämne/fråga många gånger på olika sätt – att variera, är något som ökar kunskapens möjlighet att etsa sig fast på ett mer gediget vis i våra hjärnor.Själv har jag tänkt en del på den här frågan om hur barn lär. Jag vill gärna att de ska uppslukas och ryckas med och drabbas av den där nyfikenheten som gör att de försvinner in i och ”förlorar sig” i sitt arbete precis på det sätt som händer i lek och skapande. Ibland vet jag att jag lyckats. Det är oftast då jag observerar ”barns egen kultur”. Den arena av lekar, sånger, gåtor men också deras egen organisation av sina lekar och aktiviteter (Mouritsen, 2002:17). Det är ett område där barnen själva har makten, ofta på fritiden men det kan också ske i leken inom skolans sfär. Om jag ser tecken på att de bearbetar och funderar på saker som vi lärt oss då jag tittar på dem i lekens värld, då känns det att jag har lyckats. Mouritsen menar också i likhet med Montessori att leken är barns arbete.Att visa respekt för barns lek är också ett ämne som betonas i boken Lek på allvar av Ole Fredrik Lillemyr (Liber 2013). Lillemyr refererar till Levy då han betonar att leken är ett område där barnets lust och inre motivation är nära kopplad till att barnet känner att det har kontroll över något där det sätter verkligheten åt sidan. Som när barnen lekskriver på tavlan för att det är roligt. Då är de i sin värld där de har kontrollen. Då gäller det att lyssna på deras ideer om de bjuder in till samspel. Och se upp med att rätta, för då försvinner intresset. Det är min erfarenhet. Däremot kan vi uppmuntra och utmana till lek för att gynna alla, på tavlan eller på annat sätt. Så att det inte bara är vissa elever som lär genom lek. Det är särskilt viktigt i förskolan och förskoleklassen där leken är en viktig pusselbit men där det inte finns några konkreta kunskapsmål.

Didau,David (2015) What if everything you knew about education was wrong? Crown House Publishing,

Lillemyr, Ole Fredrik (2013) Lek på allvar, Liber

Mouritsen, Flemming (2002)”Child culture – play culture”, i Flemming Mouritsen & Jens Quortrup (ed): Childhood and children´s culture, University press of Southern Denmark,