Vi hade avslutningsfirande idag. Och då menar jag verkligen firande. På avslutningen sparar vi inte på krutet. Vi skulle kunna anklagas för att vara gammeldags där vi tågar fram tillsammans med de yngre barnen med våra svenska flaggor. Men i förskoleklassen uppskattas mycket att bära flaggor och helst skulle de velat skrika – Heja Sverige! om de fått bestämma. Vi är glada att de får en relation till den svenska flaggan som sammankopplas med gemenskapen i skolan och att fira segrar tillsammans – snarare än att sammankoppla den med högerextrema åsikter.
I år leddes tåget dessutom av en liten grupp elever med trumma och blåsinstrument. Att ge utrymme för barnen att få utöva sina intressen och visa vad de kan är viktigt för deras utveckling. Och det gäller även i samband med traditioner. Det skapar mening.
När solen gassar blir firandet varmt och något av en utmaning. Men detta med utmaningar hör ju skolan till. Här finns också belöningar. När de yngre barnen klämmer i med Barfotavisan är det svårt att hålla tårarna tillbaka. Att höra dem sjunga med inlevelse och kraft inger hopp om framtiden och får mig att känna att jag som lärare har världens bästa jobb.
Barnen uppskattade, å sin sida, särskilt när årskurs sex sjöng Avicis Without you som en avskedssång efter att de fått ta emot rosor från de yngsta barnen. Här bjöds mycket fin musik av alla elevgrupper liksom sedvanlig stipendieutdelning och elever som presentatörer. Den blomstertid nu kommer fick avsluta härligheten och uppskattas av alla, såväl ateister som kristna och muslimer, i vårt ”kollektiv”.
En liten guldkant i år var rektors tal som innehöll både en ”dääb” och även lite annat som hämtat inspiration från barnens egen (populär)kultur (Mourisen 2002). Att tala till alla elever är bra för att bygga gemenskap. Och att fira segrar som vi gjorde idag, det är sådant som bygger kultur.
Litteratur
Mouritsen, Flemming (2002)”Child culture – play culture”, i Flemming Mouritsen & Jens Quortrup (ed): Childhood and children ́s culture, University press of Southern Denmark