I den allmänna debatten kring svensk skola talas ofta om att lärare sysslar för mycket med administration och för lite med undervisning. Särskilt under arbetslagsmöte kan tal om administration komma att dominera är min erfarenhet. Det kan vara förödande för lärares lust och inspiration då de i allmänhet brinner för just undervisningen och fokus på den ger lärare råg i ryggen och glimt i ögat. Därför är jag glad att vi i vårt lärarlag har bestämt att varje möte ska inledas med tio minuter nedslag i klassrummet. Tanken är att vi får chans att dela med oss av våra pedagogiska reflektioner. 
En klok och erfaren kollega Kristina Skafvenstedt uppmanar oss att ”skrytskvallra”. Det betyder att vi delar med oss av lyckade övningar. Även dilemman får gärna också ges utrymme. Så får vi lite kollegialt lärande helt enkelt. Vi blir inspirerade. Vi håller elden vid liv. För det vet varje lärare att vårt engagemang är en viktig pusselbit i undervisningen. 
Som specialpedagog är jag lite löshäst och kommer runt i skolan och ser olika saker som lärare gör i sina klassrum. Då kan jag också lyfta frågan och be lärare berätta kring aktiviteter de gjort under vårt möte i laget. Nyligen noterade jag särdeles fina självporträtt i helfigur i en årskurs 2. Bilderna var personliga och olika i färg och innehåll men samtligt proportionerliga i kroppen vilket inte är det lättaste. Då jag talade med läraren Helena Prior visade sig övningen vara en del i ett större tema om kroppen. Det är en övning hon gjort i många år. Hon menade också att barnen visat ett väldigt intresse för bilderna och ofta tittade på dem, talade om dem och läste beskrivningarna. I mina öron är detta ett tecken delaktighet som kan härledas till att de alla lyckats både med kroppens form men också med att beskriva sig själva på ett individuellt sätt. En pedagogik som lyfter fram olikheter benämns en interkulturell pedagogik. Typiskt för den är att den uppmuntrar till meningsskapande och delaktighet (Sharif 2008).
Vad har de då gjort? I samband med tema kroppen har barnen fått lära sig att teckna en kropp genom att använda en mall. De har alla fått en egen kropp att klippa ut och sedan montera ihop i delar med hjälp av ”klutt” på ett färgat papper. De får också lära sig vad varje kroppsdel heter. Att en vad kallas just en vad är exempelvis inte givet för varje barn utan något vi behöver lära oss. Nu vet jag att det är många som inte gillar mallar utan tycker att fri hand är ett bättre sätt att träna att teckna. Men det ena behöver inte utesluta det andra. Och teckning är ett fasligt färdighetsämne där vissa tror sig kunna medan andra lätt känner sig misslyckade. Att teckna en kropp förutsätter också att vi blir uppmärksamma på geometriska former och förhållanden som här blir givna i mallen.
Eleverna har gestaltat vad de gillar att göra på rasten och skrivit en förklaring därtill. De ritar runt mallen med penna, avlägsnar sedan mallen och färglägger med pastell. Resultatet bli därmed både levande och konstnärligt då det blir personligt genom att olika intressen och rörelser kommer i fokus såväl som kläder osv. Fördelen med att lyckas ska inte underskattas. Genom den erfarenheten kan elever uppleva att de faktiskt har något att lära i skolan – att de utvecklas.
Sharif, Hassan (2008). Mångkultur, skola och interkulturell pedagogik, i Martin Molin, Anders Gustavsson och Hans-Erik Hermansson (red.) (2008). Meningsskapande och delaktighet. Om vår tids socialpedagogik. Göteborg: Daidalos.