I några veckor har mitt rum på Kyrkskolan invaderats av olika outhärdliga oljud som jag ändå känt en stor glädje inför att plågas av. Hur kan det vara? Är jag masochist? Nej, men trots att det bullrat så att fönstren ibland skakat i takt, har jag glatt mig åt att kommunen skickat allsköns grävmaskiner, lastbilar och andra attribut för att åtgärda vår gamla kära skola. Idag var plötsligt alla maskiner borta och alla herrar i gula västar försvunna, som fantomen som smyger iväg utan att få tack. 
Men skolan är förändrad. Vi har nu fått dränering på en utsatt sida av byggnaden och dessutom ett grundligt byte och omdragning av diverse rör som omsluter kablar under jorden i en kulvert mellan skolan och idrottssalen. Dessutom har en bit av den gamla väggen som tagit skada av fukt utifrån blivit murad på nytt. Torrt och fräscht har det blivit så all fuktig luft i källaren numera är puts väck. Hela källarplanet känns med ens mer tillgängligt och inbjudande som arbetsplats. Det är som byggnaden föryngrats. Då ingen entreprenör längre finns kvar på platsen vill jag passa på och tacka alla inblandade i detta för det grundliga arbetet! Vi som jobbar i skolan känner oss hoppfulla av att arbetsmiljön sköts och underhålls på ett ansvarsfullt sätt.
Slut på läckage och fuktskador. Vi känner hopp.