Vi börjar med centimeter

På senaste tiden har vi börjat med att ta upp centimeter i F-klassen. Tidigare har vi pratat en hel del om meter och haft en del mätövningar och lekar kring det som jag skrivit om här. Men innan vi mätte med meter så mätte vi också med kottar som jag skrivit om här.

Nu har vi introducerat centimeter och vi började ute i skogen. Jag hade med mig en stor linjal från klassrummet och visade hur många centimeter som motsvarade en meter. Sedan fick barnen fundera två och två på vilken del på kroppen som motsvarade 1cm. Bredden på ett finger tyckte de flesta var bra. Sedan mätte vi pinnar som de hittade med hjälp av den stora linjalen.

Under veckan som gått har vi sedan gjort lite mätövningar som inträdesbiljett i samlingen med hjälp av en liten linjal. Barnen har fått hjälp att mäta sin fotsula för att sedan placera sitt namn vid rätt antal centimeter på tavlan. På så vis tar vi upp talen mellan 10 och 20.

Sedan har vi diskuterat vilket värde som var vanligast i vår klass och hur lång den längsta foten var etc. Här är målet att låta barnen använda matematiska begrepp. Alla typer sv frågor som berör sådana begrepp är bra tex flest, längst, kortare, kortast, mest osv. Vi kan också räkna antalet barn o staplarna osv.

Vi kom också att tala lite om hur kroppen växer i olika faser för olika barn. Och att stora fötter ofta hänger ihop med en lång kropp- för att man inte ska tappa balansen – lite teknik alltså-balans.

En annan dag passade vi på att mäta våra händer. Nu gjorde vi på samma sätt. Vi hjälpte dem att mäta. Sedan fick de ta sitt namn och placera ut det vid rätt värde i diagrammet på tavlan. Sedan jämförde vi och talade om vad vi såg. Och repeterade i talkör talen 11-19. Vi talade också om att man i Kina har det lite lättare att lära sig dessa tal för där säger man inte elva utan 10 +1 十一，inte tolv utan 10+2 十二 osv.

Måndagen därpå var vi ute i skogen igen. Nu fick barnen leta upp vars en pinne. Därefter fick de försöka uppskatta hur lång den var i cm. Slutligen mätte vi och konstaterade hur lång den egentligen var. Den här gången gick jag runt till barnen och gjorde övningen med dem en och en medan de lekte. Vissa hade en lite mer rimlig uppfattning än andra. Men alla fick tillfälle att öva.

På så vis blev det som en inträdesbiljett fast utan stressen av att någon stod i kö. Att möta barnen på tu man hand ger goda möjligheter att se var de befinner sig i processen. Vi kan som lärare bli bättre på att undervisa genom att integrera bedömning i det dagliga arbetet menar Dylan William (2013) i Att följa lärande – formativ bedömning i praktiken.

Tanken kommer ursprungligen från slutet av 60-talet då Scriven (1967) och Bloom (1969) formulerade vikten av en formativ bedömning i motsats till en summativ. Den formativa bedömningen ska ligga till grund för feedback och förbättring av läro- och undervisningsprocessen. Då blir den ett medel att utmana eleverna på rätt nivå och därmed gynna elevernas motivation och självaktning (William 2013:49-54).

Samtidigt kan vi i skogen se och prata med barnen om vad de leker. Något som gynnar vår relation -även den en viktig faktor för deras motivation att lära.

William, Dylan (2013) Att följa lärande – formativ bedömning i praktiken, Lund: Studentlitteratur