Vi hade vår årliga julshow för barnen sista dagen på terminen. I år handlade den om två tomteagenter som kom för att spionera på om barnen varit snälla. De mötte en rektor som förklarade att alla barn nog gör sitt bästa. Så fortsatte historien med studiebesök i några olika klassrum, högläst Julsaga i svenska och varierad kompott från idrotten samt ett besök i matsalen där tomtarna fick lära sig lite vett och etikett på kuppen.
Varje år är det något nytt. Men vi spelar teater och sjunger och dansar. Vi skojar en del och avslutar med traditionell julsång – Nu tändas tusen juleljus. Det är mycket uppskattat. Fast vi knappt har hunnit repetera. Men våra lärare är ju sådana proffs. De bara gör! Och för oss i kollegiet blir det lite av teambuilding.
I år hade vi några särskilda höjdpunkter: När den ena tomten frågade publiken om de varit snälla. Nu fick barnen vara delaktiga i skådespelet vilket gynnar deras intresse och koncentration. Vissa skrek naturligtvis att – Nej, de hade inte varit snälla. Ett sorts motspel – ett skämt, inget att oroa sig för. En annan höjdpunkt var i julsagans upplösning då mormor Agda råkar få en fidgetspinner i julklapp av tomtefar som tappat bort sina glasögon. Många barn i svårigheter har ju sådana spinners och gav tydlig respons på detaljen. Vi hade också en lärarvikarie som sjöng solo till publikens jubel och vi dansade en gemensam dans som avslutades med en kollektiv ”dabb”. Nu steg ljudnivån i publiken och vi fick allt se till att göra ett extranummer på det.
Sammantaget var det mycket lyckat och uppskattat. I år lät vi barnen i publiken dessutom sitta med sina faddrar. Något som verkade ha en lugnande inverkan på dem som publik. Att träffa faddrar eller fadderbarn är ju något som de upplever som en höjdpunkt och det passar ju utmärkt att spinna på så här till jul när vi ska fira traditioner som bygger kultur. Vi ska heller inte underskatta vad det gör när vi plockar upp populärkulturella uttryck som fidgetspinners och att ”dabba” in i vår kultur från barns egen kultur (Mouritsen 2002). Det kan göra att de upplever sig särskilt sedda och delaktiga.
Mouritsen, Flemming (2002)”Child culture – play culture”, i Flemming Mouritsen & Jens Quortrup (ed): Childhood and children ́s culture, University press of Southern Denmark