Varje dag har vi i allmänhet två olika arbetspass med vår F-klass. Under det ena passet har vi jobbat mycket kollektivt med språklekar ur Bornholmsmodellen vilket gynnar barnens fonologiska medvetenhet. Något som banar vägen för läsning. Under det andra passet jobbar barnen mer individuellt. Såhär på vårterminen börjar de kunna läsa och skriva så då gör vi mer av det. Men det är också nu det blir påtagligt att vissa behöver extra stöttning. Hur gör vi det? Hos oss blandar vi in det i leken. När det individuella arbetet är klart bjuder jag in dem som behöver att spela Bornholmslek på i-pad eller också att läsa lite kort med mig. De går de med på då de vet att vi tränar för ett mål. Och det trevliga är att det finns alltid fler barn som vill vara med. Vi lägger ut korten på mattan och så går vi laget runt, plockar det ord vi vill ha, och läser. Ibland får vi hjälpa varandra med bokstavsljuden. Så kan det hända att alla vi som byggde med klossar istället satt och läste ordkort en stund tillsammans. Hur blir det då lek? Var går gränsen? Ett sätt att definiera leken enligt Lillemyr (2013) är att barnen:
- sätter verkligheten åt sidan och att
- de får ha kontroll.
I det här sammanhanget ser jag korten som en signal. De är lite som en leksak dvs. utanför ”verkligheten” i en lekvärld. På dem kan man ibland också finna ord som toa, öl, död eller fis, vilket stärker känslan av lek. Dessutom har barnen kontroll då de själva väljer orden som de ska läsa. Genom leken blir det lustfyllt och inkluderande när vi övar, vilket är bra för barnens identitet.
Lillemyr Fredrik (2013) Lek på allvar
