Ordkort, Pokémon och formativa möjligheter

Vi kan som lärare bli bättre på att undervisa genom att integrera bedömning i det dagliga arbetet menar Dylan William (2013) i Att följa lärande – formativ bedömning i praktiken. Tanken kommer ursprungligen från slutet av 60-talet då Scriven (1967) och Bloom (1969) formulerade vikten av en formativ bedömning i motsats till en summativ. Den formativa bedömningen ska ligga till grund för feedback och förbättring av läro- och undervisningsprocessen. Då blir den ett medel att utmana eleverna på rätt nivå och därmed gynna elevernas motivation och självaktning (William 2013:49-54)

För oss i förskoleklassen har William varit en inspirationskälla för att utveckla nya metoder och ”material” som ger möjlighet för oss att systematiskt arbeta med bedömning och feedback. Jag har skrivit en del om hur vi jobbar med namnkort som en inträdesbiljett i samlingen bl.a. här.

Jag har också beskrivit hur vi börjat använda våra första bokstäver för att skriva ord genom STL här. I veckan tog vi våra nyvunna bokstavskunskaper till en ny nivå. Den här gången bjöd jag in några barn åt gången, efter att de blivit klara med en annan uppgift, att läsa ordkort baserade på bokstäverna vi lärt oss. Korten läggs ut med texten uppåt på mattan. Jag säger att vi hjälps åt om det är någon bokstav vi glömt. Att vi ska träna för att vi alla ska lära oss (mål).

Jag använder kort för att det känns lite lekfullt. Nu får barnen ta det kort de önskar och försöka läsa det. Att de får välja själva är en leksignal då leken är en sfär där barnen behöver känna att de kan behålla kontrollen och sätta verkligheten åt sidan (Lillemyr 2013). ”Åh, det är ju nästan som Pokémonkort! ” sade också ett av barnen denna gång och slog sig glatt ned i den lilla cirkeln. Så läste vi våra kort med glatt humör. Vissa mer självständigt och andra med lite hjälp att ljuda. Och genom att sitta öga mot öga med dem och försöka läsa fick jag som lärare en insikt om vart de befinner sig i processen. Då vi i slutet av dagen fick tid över frågade jag dem om de ville skriva ord på tavlan, på min uppmaning. Det ville de gärna. Jag gav dem ordet och de gick fram och skrev en och en. Någon med lite hjälp. Alla med stolthet. Det kändes spännande och lite pirrigt. Att lära sig läsa och skriva är sannerligen lite magi. Denna aktivitet kom till av den anledning att jag haft den formativa övningen med dem och visste väl på vilken nivå de låg – en sorts utveckling av undervisningen. Den här övningen gjordes dock bara av en del av barnen den dagen. För att hålla reda på att alla får göra för jag anteckningar. Så att alla kommer med på tåget.

Litteratur

William, Dylan (2013) Att följa lärande – formativ bedömning i praktiken, Lund: Studentlitteratur

Lillemyr, Fredrik (2013), Lek på allvar – en spännande utmaning, Liber Stockholm