Riktiga mottagare och att bli sedd

Idag har det varit vernissage på Kyrkskolan då elever i Anneli Allens klassrum visat sina alster och skolarbeten för stolta föräldrar. Det är både konstnärliga studier och arbeten kring forntiden, BIG bang , solrosens livscykel och en hel del annat som blir synliggjort. Arbeten som klassen gjort och samlat ihop under terminen. Då jag gick runt och tittade noterade jag att en del elever passade på att visa matte och andra ämnen också för mor och far eller farmor och farfar. Anneli och Catherine hade bullat upp med popcorn och bubbel också till besökarna i små, små portioner. Mycket lyxigt vill jag lova. Att arbeta mot en riktig mottagare kan verka motiverande för barnen. Genom ett vernissage synliggörs elevernas ansträngningar och lyfts upp i rampljuset till allas beskådan. Att jobba mot ett vernissage ger därmed en viss tyngd åt processen. Elevernas arbete är inte bara något som vi gör i skolan utan något som leder vidare. Att se skolarbetet tillsammans med anhöriga kan också leda till samtal om sådant som vi lärt. I mötet skapas på det här sättet en glädje och stolthet för ansträngningar som vi gör i skolan. Och det ger oss tillfälle att repetera och tala om saker som vi lärt.Att ta konsten till hjälp är klurigt gjort. Genom detta grepp får vi alla tillfälle att allmänbilda oss lite kring kända konstnärer och illustratörer. Bildning ska inte underskattas. Vi kan riskera ett gott skratt när vi målar in oss själva i Munchs skriet, John Bauers trollskog eller testar att slänga färg på duk som Jackson Pollock. Men måletiet ger oss också en riktig skjuts i vår visuella upplevelse. Tänk vad vi kan åstadkomma tillsammans! Vi ska heller inte underskatta vad skapandet i sig kan betyda. Det fria skapandet är nämligen bra för hälsan. Det gör oss mer harmoniska då det reducerat stress och ångest (Bell & Robins 2007). 

Bell Chloe E & Robbins Steven J (2007) Effect of Art Production on Negative Mood: a Randomized, Controllers Trial, Art Therapy: Journal of The American Art Therapy Association, 24(2) pp 71-75

Post navigation

Kommentera