Tänka kring Vasa och befästa kunskap

Vi har nyligen varit på besök på Vasamuseet i Stockholm med barnen i förskoleklassen. Det är andra året i rad som vi arbetar med Vasa i tema som jag skrivit mer detaljerat om här. Förra året var det mycket lyckat av flera skäl:

• Temaprocessen bidrog till att alla barn lyckades både rita och skriva på ett utförligare sätt.
• Barnen blev berörda av aktiviteterna så att de avspeglade sig i deras lek – barns kultur (Mouritzen 2002).
• Föräldrar signalerade under utvecklingssamtalen att Vasa blivit en historisk milstolpe i familjens samtal.
• Familjerna blev mycket positivt inställda till vår verksamhet då de uttryckte att vi ”ansträngde oss”.
• Vi själva gillar att jobba i tema då det skapar ett ”driv ” i undervisningen som verkar motiverande både för oss lärare och våra elever.
• I processen får vi tillfälle att knyta flera ämnen till något som för barnen är mycket konkret-Vasaskeppet.

Dagen efter årets besök passade vi på att utvärdera det med öppna frågor för att gynna alla barns lärande:

• Vad minns du särskilt?
• Finns det något som du lärde dig?

Den här gången jobbade jag med EPA (enskilt, par, alla). Först fick de tänka en stund var och en. Därefter fick de prata parvis. Slutligen drog jag stickor för att låta barnen berätta. En formativ metod som skapar ro i samtalet och aktiverar alla (Wiliam 2013). På tavlan skrev jag upp vad de berättade och tog också tillfälle att förtydliga saker vi lärt oss genom att rita. Exempelvis fick vi lära oss hur arkeologer bestämmer kön på kranium. Det visar sig att ögonhålorna på kvinnor och män har olika geometrisk form. På museet såg jag hur vissa av eleverna direkt självmant gick runt och analyserade de olika skeletten för att bestämma deras kön! Det är en annan fördel med att gå på museum och bli guidade. Jag får tillfälle att observera och se eleverna då jag själv inte står i centrum. I förskoleklassen arbetar vi med geometri och nu fick vi ett praktiskt tillfälle att tillämpa och befästa våra kunskaper. Vår utvärdering utvecklades till ett intressant samtal om vårt lärande och våra erfarenheter. På slutet lät jag också barn som räckte upp handen svara för att lektionen inte skulle blir för lång. Att inte ha för långa sekvenser är också en viktig aspekt när vi arbetar på den här nivån för att alla barn ska lyckas. Tillsammans lyckades vi samla ihop många olika insikter om skelett, matvanor på 1600-talet, antal och funktion av Vasas kanoner samt livet förr. Efter en rejäl rast gick vi åter tillbaka till klassrummet för att rita och skriva i våra veckodagböcker. En del barn skriver redan själva, andra berättar och så skriver vi en stödlapp som de kan ha hjälp av.

Det är härligt att se hur de arbetar då de är fulla av inspiration efter våra förberedelser och det praktiska besöket. Alla är mycket koncentrerade. Ett lagom och lågt sorl infinner sig i rummet då barnen för initierade samtal med varandra om vad de ska rita och skriva. På eftermiddagen lekte de Vasa på fritids och var engagerade i leken under lång tid (flera timmar) enligt vår fritidslärare och kollega Lillian. Att få höra om sådana observationer från en kollega är mycket glädjande. Då känner jag att vi verkligen lyckats i vårt uppdrag. Om barnen reflekterar över sina intryck då de själva har kontrollen i barns egen kultur, då har vi skapat gemensamma erfarenheter att minnas. Och det är ett tecken på att vi bygger kultur. En kultur där lärande och lek förenas till fröknars stora glädje.

Mouritsen, Flemming (2002)”Child culture – play culture”, i Flemming Mouritsen & Jens Quortrup (ed): Childhood and children ́s culture, University press of Southern Denmark

Wiliam, Dylan (2013) Att följa lärande – formativ bedömning i praktiken, Lund: Studentlitteratur