Solen är bakom månen! Rymden och barnens verklighet med Piaget och Vygotskji

Jag har tidigare berättat hur vi jobbat med tema luft för att övergå i rymden. Det senare temat har vi studerat genom att läsa bilderböcker, skriva frågor, titta på film och sjunga planetvisan som du kan läsa om här och här.


I veckan frågade jag barnen lite kort innan vi avslutade dagen vad de lärt sig om rymden så här långt. Någon hade fått svar på innehållet i Saturnus ringar som han tidigare undrat över. Att de bestod av is och damm. Flera menade att de lärt sig att solen är bakom månen.

Och så kan man ju beskriva det från vår position i solsystemet. Att solen är bakom månen dvs. längre bort än månen från jorden sett. I detta sätt att beskriva förhållandet uppfattar  jag att barnens världsbild har utvecklats en smula.

Då de tittar upp på himlen ser de himlakropparna månen och solen. Men det är svårt att veta var de befinner sig i förhållande till varandra. Efter våra studier förstår de något mer om sammanhanget och beskriver det som att ”solen är bakom månen”.

Detta är väl vad Piaget skulle kalla en fråga om assimilation där barnen genom våra aktiviteter begripit något mer om sådant de redan känner till-solen och månen.

Vygotskij tar å sin sida upp kopplingen mellan teori och praktik genom att lyfta fram vad han benämner spontana och teoretiska begrepp. I Vygotskijs resonemang är spontana begrepp sådana som uppstår omedvetet i vardagen och söker sig sedan mot en medveten och generell nivå. Teoretiska begrepp går, å sin sida, motsatt väg och förankras konkret först då de kan sättas i samband med praktiska fenomen (Kullberg 2004:b:132). Med Vygotskjis terminologi kan vi se att barnen kopplat ihop det teoretiska begreppet rymden med sin egen praktiska bild av solen och månen.

Kullberg, Birgitta (2004:b) Lust- och undervisningsbaserat lärande: ett teoribygge, Lund:
Studentlitteratur

Kommentera