Med fågelläte som luktsalt – skriva och lära i åk 1

Vi läser Helena Wallbergs bok Lektionsdesign i vårt lärarlag. Hon talar där bland annat om luktsalt – ett sätt att inspirera elever. Det är ett moment av flera byggstenar som hon förordar för en god och effektiv undervisning. En undervisning som ska fungera för alla barn. Hon tar också upp en hel checklista över vad som bör vara med då vi planerar en lektion/ett avsnitt för att gynna kvalitet.

Att se olika moment av lektionens utformning fungerar klargörande.

En dag var jag inne i en årskurs 1 och vikarierade för en kollega. I klassen är nivåerna på läs och skrivkunnighet väldigt olika och vi behöver skapa utrymme för alla elever att träna både på att läsa och skriva på sin nivå. Vi började dagen med att läsa själva, för varandra och många elever hann läsa för mig. Trots att det varit mycket vikarier i klassen pga sjukdom har vi lyckats hålla denna struktur att börja dagen med läsning. Att eleverna känner igen strukturen ger ett gott stöd för dem att lyckas i skolan (Morningstar et al 2015). Vi hade sedan en mattelektion kring subtraktion där eleverna redan var på spåret . Därefter tänkte jag att vi skulle skriva oss till läsning på iPad. På så vis kunde alla jobba på sin nivå med läs och skrivutveckling med stöd av talsyntes.

Vi drog stickor för att fördela ordet.

Nu kändes min planering klarna av Wallbergs designbegrepp. Som luktsalt använde jag ljudet av en sångsvan som jag spelade upp från min telefon. Jag berättade att förr i världen sa man att det var vår när man hörde den här fågeln. Jag spelade ljudet några gånger och eleverna fick gissa vilken fågel det var. De lyssnade mycket uppmärksamt och många hade förslag på olika flyttfåglar. Jag drog stickor för att fördela ordet och skapa arbetsro i enlighet med ett formativt arbetssätt (Wiliam 2013) . Jag skrev upp barnens olika förslag på fåglar på tavlan. Det visade sig att vissa barn i klassen faktiskt kände till sångsvanens läte och även hade lagt märket till svanar som passerat skolan och som synts i omgivningarna.

Efter att vi talat om sångsvanens kännetecken med gul näbb och gula ben ritade jag en enkel svan på tavlan och vi talade och jämförde den med knölsvanen. Därefter fick barnen varsin halv A4 för att rita en fågel. Jag modellerade en annan mycket enkel fågelteckning baserad på geometriska former på tavlan som alla barn kunde klara. Sedan fick de färglägga sin fågel och de som ville rita en på fri hand fick naturligtvis göra det. Då fågelteckningen var klar fick de i uppgift att skriva och berätta om sin fågel. Jag modellerade ”börjor” på meningar på tavlan.

En fågel

Jag heter

Jag bor

Jag äter

Jag tycker om

Jag har varit i

Barnen fick utgå från fantasi eller verklighet i detta moment och alla elever kunde nu bidra och berätta om sin fågel. Att först rita bilden brukar fungera frigörande för berättandet är min erfarenhet liksom att använda jag i berättandet. Att skriva sig till läsning med en hel klass är väldigt intensivt och jag skulle nog rekommendera mindre grupper eller halvklass. Men vi lyckades trots detta utföra uppgiften allihop och eleverna utryckte sig på ett varierat sätt där deras egenheter kom fram. Att skriva i jagform på det här viset kan gynna just att eleverna framstår med vissa olikheter – en interkulturell pedagogik (Sharif 2008). Att få lov att synas med sina olikheter gynnar elevernas känsla av erkännande, en aspekt av delaktighet (SPSM 2018).

Eleverna jobbade i olika takt och de som blev klara fick lov att jobba med matematik på paddan efter hand. På så vis hann jag med att hjälpa alla elever i behov av stöd. Dagen avslutades med att vi läste våra texter för varandra. Eleverna fick komma fram och stå framför klassen och ta emot applåder. Jag gav röst åt de som så önskade. Nu blev det flera skratt då eleverna lyssnade till varandras texter. Det kändes väldigt bra då skrivövningen varit mycket utmanande i den här gruppen och barnen var trötta. De sista 10 minuterna på dagen hängde vi gubbe. Ordet vi klurade på var SÅNGSVAN.

Även Coronaviruset dök upp och väckte skratt.

Att vara envis med att alla elever ska lyckas är viktigt. Därför får vi inte låta några elever välja bort. Däremot ska aktiviteterna gärna vara flexibla så att eleverna kan anpassa till sitt tempo (Wallberg 2019). Särskilt pojkar kan ligga i riskzonen för att lära sig prestera under sin förmåga om vi inte står på oss. Den som har svårt att färdigställa behöver få vårt stöd och vår tro på att de kan lyckas för att så småningom lära sig att tro på sig själva. Pojkar är särskilt sårbara i förskola/tidiga åldrar då de ligger efter i utvecklingen. Här är det viktigt att skapa goda relationer med dem (ej konfliktfyllda) där deras intresse och motivation bejakas. Westling Allodi understryker faran i för mycket frivillighet (i lärandet) och risken i att därmed skapa låga förväntningar. De låga förväntningarna internaliseras av barnen som då tror mindre om sig själva (Westling Allodi 2010).

Litteratur

Morningstar, M. E., Shogren, K. A., Lee, H., & Born, K. (2015). Preliminary Lessons About Supporting Participation and Learning in Inclusive Classrooms. Research and Practice for Persons with Severe Disabilities, 40(3), 192–210. https://doi.org/10.1177/1540796915594158

Sharif, Hassan (2008). Mångkultur, skola och interkulturell pedagogik, i Martin Molin, Anders Gustavsson och Hans-Erik Hermansson (red.) (2008). Meningsskapande och delaktighet. Om vår tids socialpedagogik. Göteborg: Daidalos.

SPSM (2018) Szönyi K, Söderqvist, T, Delaktighet– ett arbetssätt i skolan, Specialpedagogiska skolmyndigheten https://webbutiken.spsm.se/globalassets/publikationer/filer/delaktighet—ett-arbetssatt-i- skolan.pdf/

Wallberg, H (2019) Lektionsdesign: en handbok, Gothia Fortbildning

Westling Allodi, M. (2010). Pojkars och flickors psykiska hälsa i skolan: en kunskapsöversikt. SOU 2010:79

Wiliam, Dylan (2013) Att följa lärande – formativ bedömning i praktiken, Lund: Studentlitteratur

Kommentera