Leksaker som inspiration – Pokémon

Ska man jobba med inspiration från kommersiella leksaker som Pokémon? Ja, argumenterar den här artikeln, då det kan ge inspiration till lek där barn kan förlora sig och finna sig själva. Barnen tränar sina färdigheter samtidigt som deras tankar kan bli mer tillgängliga för reflektion – bildning.

På vår skola är det många barn som samlar och byter Pokémonbilder. På fritids får de lov att göra det med sina egna samlingar. En pojke, med stort intresse och djupa kunskaper om Pokémon, började en dag rita av bilderna. Och sedan låg det nära till hands att uppmuntra barnen att designa sin egna. Det gjorde jag genom att sätta mig själv ned och göra en egen design. Genom att korsa olika djur och sedan ge dem egenskaper, namn, krafter och liv på engelska i olika stadier fick jag fram en utveckling av Pokémon som stämde för mig. När barnen såg mitt arbete började allt fler intressera sig.

Varför jobba med en så kommersiell produkt, frågar sig kanske någon? En orsak kan vara att Pokémon utvecklas i olika faser och det ger utrymme för ett djupare tänkande kring utveckling och förändring. Det är också mycket vunnet att barnen blir begeistrade. Att de gillar det, helt enkelt. Det kan bli en drivkraft till förkovran och personliga uttryck – inspiration helt enkelt. Ett barn som förlorar sig i arbetet tränar sig både i teckning, färgsättning och engelska. Och genom att förlora sig kan de samtidigt finna sig själva. Den skapande processen är terapeutisk och förlorar vi oss är det inte sällan vi får syn på oss själva. Denna kunskap kan falla inom specialpedagogikens sfär eller inom det lite vidare begreppet ”bildning”. Maria Öksnes skriver i Lekens flertydighet (Liber 2011) om Gardamers syn på leken som en bildningsprocess. Här är det då vi förlorar oss i leken som vi också skapar utrymme för att något ”bara händer” och vi på detta sätt kan se en sak eller en problemställning i nytt ljus.

Jerome Bruner påtalar i Kulturens väv (Daidalos 2002) fördelen med skapande som ett forum för att vi ska få syn på våra inre tankar och känslor. Han menar att verken som skapas är externaliserad dokumentation av det inre liv av de mentala ansträngningar vi bär med oss. De kan därmed vara utmärkta forum för att reflektera över oss själva. Små barn är inte alltid så klara över att det de uttrycker är så nära kopplat till dem själva medan äldre barn ibland kan reflektera öppet utifrån något de gjort. Som lärare är det dock alltid givande att ta del av deras skapelser och processen då de förlorar sig i arbetet. I hänryckningen utrycker de ofta något unikt personligt och då de lyckas överaska sig själva blir de ofta nöjda och uppfyllda. Ibland kan jag som pedagog också få en vink om någon tanke eller känsla som uppfyller dem – jag förstår dem.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Referenser:

• Bruner Jerome, Kulturens väv Utbildning i en kulturpsykologisk belysning, Daidalos 2002
• Öksnes Maria, Lekens flertydighet Om barns lek i en institiutionaliserad barndom, Liber 2011