Hur kan vi visa omsorg om flickornas sociala dilemman utan att det uppslukar för mycket tid för undervisning?
Min erfarenhet är att lärare i årskurserna 4-9 ofta pratar om hur flickor har det jobbigt med relationer och att känna sig utfrysta eller i konflikt med kamrater. Ofta kommer de tillbaka efter rasten och någonting har hänt. Vad gör vi då? När lektionen väl har börjat vill vi ju undervisa i första hand.
En kollega som tycker att han ofta får det att fungera gör så här:
- Han bekräftar att han ser att barnen har ett dilemma,
- han frågar flickan/flickorna om de kan vänta med att prata om det till efter lektionen.
Denna strategi fungerar ofta då flickorna efter lektionen kommit över sina svårigheter. Det verkar kanske inte som ”rocket science”. Men att faktiskt bekräfta att vi ser vad barnen upplever är viktigt. Det är bekräftelsen av barnet/ungdomens känslor som gör att de lugnar sig menar Emelie Kinge i Empati Närvaro eller metod. Hon kallar det ”att bli sedd i sitt tillstånd” (Kinge, 2014:20-21) Genom vår blick och bekräftelse på deras känslor låter vi dem dela sin upplevelse med oss och känner sig därmed mindre utsatta och mindre desperata. Då får de också lättare att finna utrymme för att koncentrera sig på lektionen.
Detta sätt att hantera situationen kan liknas vid den nära relation till läraren som är särskilt viktig för flickor i tonåren enligt en kunskapsöversikt kring psykisk hälsa av Westling Allodi (SOU 2010:79). I hennes översikt om pojkars och flickors psykiska hälsa i skolan är det viktigt att ta hänsyn till skillnader som visat sig (mellan grupperna). Annars blir skolan inte likvärdig. Här framkommer att flickor bör stöttas extra i tonåren då de uppvisar särskild sårbarhet i dessa åldrar. Pojkar är särskilt utsatta i lägre åldrar som jag tidigare skrivit om här.
Enligt samma studie har flickor en större risk för att utveckla depressivitet. Detta kan vi motverka genom att uppmuntra deras självständighet och tro på sig själva. Vi får dock inte glömma, poängterar studien, att en nära relation till läraren är viktig och det gäller särskilt flickor. Målet bör vara att gynna självständighet utan att tappa kontakten. Här återkommer jag till det empatiska i bemötandet att bekräfta elevens känsla (närhet) samtidigt som vi erbjuder en position av självständighet genom att eleven får vara med och besluta om att skjuta upp eventuella samtal om rasten till efter lektionstid. Ett sådant förhållningssätt skulle också kunna betecknas som empatiskt enligt Kinge (2014) då hon särskilt betonar att vi bör skilja på begreppen empati och medkänsla. Empati är något mer än att trösta och vara vänlig eller ge råd. Det kan få motsatt effekt. Empati handlar om att se/känna in och bekräfta känslor utan att komma med lösningar – en utmaning om något.
Litteratur
Kinge, E (2014) Empati Närvaro eller metod. Lund: Studentlitteratur
Westling Allodi, M. (2010). Pojkars och flickors psykiska hälsa i skolan: en kunskapsöversikt. SOU 2010:79